Åsa Eriksson

2013-04-26
13:58:51

Det där som är viktigt och lite till.

Precis lika mycket som alla andra förmodligen. Precis lika mycket som du. Och du. Och du. Och till och med du. Ibland är det väldigt mycket. Ibland lite. Ibland lite mer. Ibland inte alls. Det här att känna sig som en i mängden alltså. En som vilken som helst. En kvinna. En person. En människa. Samtidigt vara sig själv. Vara en egen person. En egen individ. Egna ideér och tankar. Tycka som man själv vill och ge fan i alla andra. Det är viktigt. 
 
Jag vill vara som "dom där" men samtidigt som mig själv. I vissa perioder måste jag ha på mig svarta kläder annars sticker jag ut för mycket. I vissa perioder kan jag ha en glittrig tröja och det känns fortfarande bra. Gissa hur lång tid det tog innan rosa byxor på jobbet var enkelt.
 
När jag var liten och trodde jag var stor. På mellanstadiet och högstadiet. När ingenting kunde vara mer fel än att vara sig själv. Där kunde man bara ha fel kläder och fel skor. Att ta av sig jackan inomhus var ett regelrätt lagbrott. Att inte se ut som alla andra gjorde att du automatiskt blev klassad längst ner i näringskedjan. Jag stod knappt för att ha hästsvans. Idag har dom där öronen blivit en del av mig. Det är sån jag är. Att bara ha accepterat det hos sig själv är stort. Men att som liten ha dom upptejpade med maskeringstejp satte nog sina spår..
 
Sakta men säkert hittar jag nog mig själv någonstans i allt virrvarr. Tankar och funderingar åker berg-och-dalbana. Ska jag. Ska jag inte. Vågar jag. Vill jag. Måste jag. Törs jag säga nej. Vågar jag säga ifrån. Vägen är otroligt lång. Och krokig. Ibland finns stora avgrundhål längs med vägen. Ibland en bro. Kanske kan man kan få lift en liten bit. Kanske en reskompis. Jag har haft allt. Du måste kunna ramla ner och slå dig för att sedan kunna klättra upp och bli omplåstrad. Få en kram. Ett fint ord. Och just de där orden och gesterna betyder så mycket. Åt båda håll.
 
Det finns tillfällen jag än idag undviker olika situationer med erfarenhet av vad som hände för länge sedan. Ord som slår hårt eller blickar som borrar sig in. Nu längre slår det inte lika hårt. Men det slår. Sakta men säkert byggs muren upp igen och saker studsar i regel tillbaka. Förr eller senare. Dom där små kryphålen finns. Men jag är fast besluten om att fylla igen dem och låsa porten. Hårt.
 
Men hur realistisk och orginell du än må känna sig. Handen på hjärtat. Är det inte lite viktigt att vara som alla andra. Alla andra har provat det där. Jag måste testa. Alla andra pratar om hur bra det var. Jag måste testa. Nyfikenheten och behovet av att vara människa finns där. För att skapa ett bra umgänge måste du vara social. Åtmindstonne ibland. För att bli social måste du veta hur man umgås. Och detta blir så mycket enklare om ni delar ett intresse eller pratar om samma saker.
 
Sen kan man ju ta till sig av vad andra gör utan att själv bli likadan. Det är nog mer min melodi nu för tiden. Jag lyssnar, tar in, memorerar och gör sedan min egen version av det hela. Jag blir påverkad. Jag tycker det är viktigt vad andra gör. Men i slutändan gör jag som jag själv finner lämpligast. Vilket i sin tur kan bli knasigt men jag kan i alla fall stå för det. Det var ju mitt eget val.
 
Visst vore det hemskt tråkigt om alla var likadana..
Kommentar:
2013-04-28 @ 21:35:21
#1: Denise

<3 <3 Jag vet vad du menar, och du vet att jag känner likadant. Men vi kan vi också, och det bästa av allt? Vi har varandra! <3

Vill du prata så låt mig veta :)

Svar: Så sant så! <3
Åsa

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: