Åsa Eriksson

2013-08-30
16:45:00

Dränka sorger med alkohol, eller?

Hela min vecka har varit upp och ner. Jag har varit arg. Lite mer arg. Kanske rent av förbannad. Lite ledsen kanske. Lite låg. Jag blir så ibland. Vissa anledningar kanske varit småsaker. Vissa kanske mer befogade att vara irriterad på. Hur som haver har hela veckan varit knas. Egentligen flertalet veckor. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Säkert en kombination av saker.
 
Det är mycket att komma ihåg, veta om, kunna, lära sig, skriva upp, hantera. Jag har precis börjat på ett nytt jobb där alla dessa delar ingår. Jag hatar förändringar och det säger sig självt att saker blir upp och ner när det då blir en ny arbetsplats med nya människor att ta hänsyn till. Klychan "det är inte dig det är fel på, det är mig" är sann. Helt underbara människor, både stora som små. Men problemet ligger hos mig. Jag måste anpassa mig till allt det här.
 
För mig är det här ett stort steg att ta. Egentligen är jag en väldigt ordningssam och ordentlig person. Jag måste ha papper på rätt ställe och ordna upp saker efter egenskaper för att ha koll på mitt liv. Nu blir allting kaos. Jag är långt ifrån i balans med mig själv. Så länge nya saker sker i lagomt tempo fungerar det. Nu blir jag inkastad i allting. Vilket i sig också är förståligt. Jag är medveten om att mitt yrke kräver ett visst kaos det också för att fungera. Det är möten hit och möten dit. Tider som måste passas och allting är inklämt under minsta möjliga marginal. Faller något känns det som att allting faller. Det ordnar sig, jag vet. Men i min värld ska allting fungera enligt manualen. Åtmindstone till en början.
 
Imorse skulle min första kurs börja. ICDP. Child någonting. En bra kurs säger alla och mina förväntningar var säkert högre än vad de annars skulle varit. Problemet var att jag inte fått veta varken plats eller tid. Alla chansade på biblioteket klockan åtta. Men där klockan åtta hade ingenting skett. Tjugo i nio hade jag traskat hem igen och försökt få tag på en annan förskola jag visste hade en personal som skulle gå. Upptaget. Nummer till min chef? You wish. Efter mycket om och men, ringande och frustration fick jag veta att det ändå var på bibblan, fast halv nio! Hade jag bara väntat. Hade jag bara frågat i tid. Hade jag bara.. hade jag bara. Bläsh. Jag var långsam med att kolla mailen där bilagan jag skulle ha ändå inte fanns. Så vems ansvar detta blir tål att diskuteras. Men jag traskade in i en hörsal där övriga huvuden riktades mot moi och satte mig som ingenting hade hänt. En förklaring senare och lärarna tyckte väldigt putt-i-nuttigt synd om stackars lilla mig. Äh!
 
Ingen större skada skedd mer än att det spär på de där skitveckorna ännu mer! Och det är ju bara jag själv som mår dåligt av det. Visst?
 
Ska tillägga att kursen verkar bra trots allt. Tre gånger till med redovisningar i film, bild, bok och sagoform. Jaja. Vad är väl en bal på slottet. Andas. Andas. Andas.
 
Och vad gällande rubriken så ska jag ha minst en extra drink imorgon! Det bara är så. Dränka sorger, ja i alla fall den här.
2013-08-20
08:44:38

Tänk vilken lyx.

Tisdag förmiddag. Klockan är strax efter halv nio. Jag är vaken. Påklädd. Och frukostklar. Om en timme börjar jag jobba. I och för sig måste jag ju befinna mig på jobbet till kvart i fem. Men ändå. Jag slipper stressa iväg på morgonen. Egentligen är jag nog en sån där som hellre kommer iväg tidigt och får gå hem tidigt. Men det är faktiskt ganska skönt att sova lite också ;o)
 
Nu är jag inne i en sån där period när jag är hysteriskt trött igen. Det brukar bli så ungefär en gång var fjärde vecka. Sov nästan bort hela söndagen vilket senare förklarare sig självt dock. Har små planer inplanerade längre fram som gör det hela lite enklare. Det här går över och jag ser framåt. På vägen mot jobbet ska jag hoppa ner i källaren och boka in en ny tvättid. Jag önskar jag hade min egen tvättmaskin. För det här är så hysteriskt tråkigt. Dessutom måste jag dra på alla smutsiga strumpor genom halva huset. Hm. Är det någon som kan ge mig ett hus med stor tvättstuga?
 
Dags att hoppa iväg.
2013-08-13
21:13:29

Det kanske inte är så konstigt.

På något sätt talar alltid kroppen om hur den mår. Mår den bra kanske saker går enklare att prestera. Mår den mindre bra visar det sig på annat sätt. Det är omständigheterna som gör det. Jag mår bra. Men det är någonting där bakom som har en tendens att visa sig ibland. Det kan bli lite för mycket saker på en gång. För mycket nya saker. Jag tycker om utmaningar. Jag tycker om människor. Annars hade jag nog inte tyckt om mitt jobb! Nu är jag inne i en period där jag inte orkar med så mycket mer än det jag absolut måste. Jag jobbar. Jag sover. Jag tar mig igenom det levande.
 
Det är stora omställningar. Jag har precis börjat på ett nytt arbete. Med supertrevliga människor runt mig hela dagen men jag är av den typen att jag ska helst kunna saker redan innan. Jag vill vara duktig och lösa problemen redan innan de uppkommit. Det fungerar inte alltid. Gissa om jag får jobba med mig själv. Varje dag. Under veckan ska en ny liten stjärna skolas in och även det är ett pressat moment även om det inte på något sätt är svårt. Trots det kräver det viss koncentration. Det trillar in barn på jobbet som jag aldrig träffat. Det ska hälsas på föräldrar, läras namn, förstå relationer kring vem som ska hem med vem och vem som heter vad och vem som får och inte får äta vissa saker.
 
Jag behöver en liten paus. Jag måste få ladda batterierna och umgås med människor jag mår bra av. Hitta mig själv en aning. Veta vad jag vill och var jag står. Glömma allt annat för en stund och bara få vara jag. Inte fröken och inte den där man ber bre mackorna. Inte den där som hämtar plåster eller torkar bajs. Men sanningen och säga är ju den att jag älskar mitt jobb. Också. Det jag vill komma till är mer att alla borde få rätt till sin lilla paus ibland. Hur social och utåtriktad du är så tror jag man mår bra av att få landa och fundera en aning. Hur blev det så? Hur hände det? Varför gjorde jag? Inte grubbla. Bara sortera tankarna.