Åsa Eriksson

2011-10-31
11:55:10

Är du vaken?

Tänkte bara skicka in med en snabb update innan jag springer vidare mot nya mål. Idag är det måndag. Sista måndagen i oktober för att vara noga. Imorgon blir det november och jag har inte köpt något busskort än. Det har inte existerat i min värld att oktober försvinner riktigt än. Jag har sprungit på praktik och jag har skrivit uppsats. Aoutch, det blev helt plötsligt slut på det nu ja.

Pang? Vad trillade ner nu? Plåttaket över vår bil? Eller körde någon tant in i kundvagnshuset på Maxi? Bofors? Nä, det lät ju här. Vibrerade till och med i golvet. Visserligen låter fönsterrutorna när Bofors är i gång. Pass på den.

Hur som haver, var var jag? Trots att det är måndag och att jag inte är så officiellt uppdaterad har det varit en minst sagt hektisk förmiddag.
Tänkte skriva dag, men klockan är inte över tolv än. Så, förmiddag. Strax efter tre inatt ringde klockan. Tjugo i fyra var vi fördigpackade och på väg mot Stockholm. Det låter ju som att en rolig liten semestertripp är i antågande, men icke. Strax efter sex var vi på plats och klockan sju påbörjade jag samma resa hem igen. De första 25 milen gick väl okej trots solens frånvaro. Då var vi ju två. Men hemvägen blev lite långsam. Aja, jag kom hem. Och jag blev aktiv. Ni vet, som med små barn. Gör allt för att inte somna!

Beställt busskort
Kollat schematider
Anmält mig till examensarbetet
Skickat pengar
Mailat läraren
Gjort en redovisnings powerpoint

Men nu tänker jag kasta in handduken och leta fram något att äta. En äcklig grillad korv klockan fem imorse mättar inte hur länge som helst. Tror minsann att jag tänker besöka min posthög där borta vid dörren. Ett paket från cdon trillade precis in. Vaad kan det vara där? ;)
2011-10-26
16:58:52

Varsågod D.

Denise, du som påpekar att jag aldrig är inne, aldrig uppdaterar och aldrig delar med mig. Nudå, läs och begrunda.

~**~**~
Det främsta problemet på många stadier anser jag vara attityden hos alla vuxna. Barn gör inte som du säger att de ska göra, barn gör som du gör. Har du som pedagog en accepterande och tillåtande attityd emot diverse olikheter är chansen större att barnen också blir sådana. Avståndstagande och ignorerande vuxna ger kopior till barn.

Mina personliga erfarenheter av specialpedagogik är tämligen begränsade. Jag har hört ordet och träffat barn i behov av särskilt stöd, men aldrig kommit nära arbetssätt och metoder att möta dessa. Själva ordet specialpedagogik betyder idag långt ifrån samma sak som grundskolans år fick oss att tro. Det har gått från att vara en plats där bråkiga och störande barn tillbringade timme efter timme med ”skitsaker” till att vara någonting så mycket större. Specialpedagogik idag handlar för mig om att finna lämpliga och anpassade metoder för att förhålla sig till barn i behov av särskilt stöd.

Det jag verkligen tar med mig som en grundpelare inom specialpedagogiken är två begrepp, bemötande och attityder. Så som jag som vuxen bemöter barn lär de sig sedan att bemöta människor i deras omgivning. Ett sarkastiskt bemötande, ett ironiskt uttalande eller ett hånfullt leende får barn att tvivla, dels på dig som pedagog, men också på dig som vuxen. Är det så man ska bete sig? Det handlar om att som vuxen bemöta barn och andra vuxna med respekt och acceptans för den person de är. Oavsett kön, ålder och fysisk eller mental kapacitet är du precis lika mycket värd som vem som helst. Har du lite svårare med en speciell uppgift handlar det inte om att du inte kan, utan att tekniken och/eller metoden är felaktig för just dig. Se bara på hur olika vi knyter ett par skor. Någon gör en ögla och knyter ihop med andra snöret, medan någon annan gör två öglor och knyter ihop dem tillsammans. Vi kommer båda fram till ett resultat som fungerar men på helt olika sätt. Det är det det handlar om i förskolan. Alla barn ska ha samma chans, samma möjlighet och samma stöd i sina försök att skapa vad än det nu kan vara. Däremot ska vägen till resultatet varieras och anpassas beroende på barnets egna behov.

 

Den här VFU-perioden har gett mig mycket och spätt på det jag sedan tidigare tänkt och tyckt i frågan men det är en helt annan sak att läsa om specialpedagogik och att faktiskt se det utövas. Dels styrks teorier som tidigare blivit lästa, men det skiljer sig också. Den teoretiska världen och den realistiska går inte alltid hand i hand. Barn är inte robotar som går enligt symptom-mallar och håller sig inom ramen för något visst. Ibland uppfylls inte alla ”krav”, ibland uppkommer nya svårigheter och ibland finns ingen logisk förklaring till ett beteende. Barn är barn och ibland oförutsägbara, ologiska och beter sig inte alltid som vi trott. Alla barn har någon gång ett problem eller olika svårt med saker och ting och det är vårt jobb som pedagoger att se till barnets bästa. Det är vårt jobb att hjälpa barn i behov av stöd och hjälpa dem att utvecklas som människa och styrka deras personlighet oavsett behov.

 

Mina kunskaper är fortfarande begränsade men nu finns både viljan och förståelsen för att kunna, men också vilja utveckla de små kunskaper som finns. Som blivande förskollärare är det otroligt viktigt att vi inser vikten av att kunna möta varje enskilt barn på just deras nivå, att möta dem och hjälpa dem att gå vidare på just sin individuella väg.

 

Det allra viktigaste inom specialpedagogiken anser jag nog ändå vara hur vi som vuxna i barns värld ser på dem som har olika svårigheter. Barn är experter på att läsa av oss vuxna. Ger vi alla barn samma känsla av att vara respekterade och accepterade för dem de är utan att överdriva tror jag resten kommer av sig självt. Känner du dig trygg i en social grupp och möjligheterna finns, kan vilket barn som helst egentligen nå precis hur långt som helst.

 

Jag är lärt mig att läsa om ett beteende, en diagnos eller ett visst agerande inte alltid stämmer överrens med verkligheten. Som förskollärare behöver du vara påhittig, flexibel, lyhörd och inte rädd att be om hjälp. Du är inte perfekt, men du kan komma långt med att bara våga testa något nytt och utforska nya områden.

 

För mig handlar det också om att vara väl medveten om varför man gör som man gör och varför den vanliga pedagogiska metoden inte fungerade. Mycket handlar det om att som pedagog vara flexibel men också lyhörd på att kunna ändra metod utifall det inte skulle fungera. Precis som läroplanen säger är det vårt arbete som förskollärare att stötta och uppmärksamma de barn som av någon anledning har svårigheter. Varje enskilt barn är unikt och det vore underligt om det mest ultimata sättet att lära sig saker är detsamma hos allihop. Precis som att vi är olika lär vi oss på olika sätt.

 

Tänk om man fokuserade på det som verkligen fungerade, det som verkligen går bra och det som eleven verkligen kan och därmed skapa en positiv bild av det eller de barn som upplevs som mindre kunniga eller stökiga. Det får barnet att känna att det kan någonting och är duktig på det vilket i sin tur bidrar till att det går lättare att lära sig någonting nytt. Ett barn som däremot får höra att det inte kan och är dåligt inser till slut att det inte är någon ide att lära sig någonting annat, det kommer ändå inte gå bra. Precis lika viktigt som att berömma barn och uppmärksamma när de går någonting bra är det att påvisa att man inte alltid kan göra rätt. Det är helt acceptabelt att misslyckas, göra fel och börja om.

 

I vilket sammanhang som helst är det aldrig ett barns fel att de tänker, beter sig eller ser ut på ett visst sätt. Barn kommer till världen med en personlighet och ett jag som sedan utvecklas beroende på var de växer upp och hur de behandlas. Att miljön är det som både kan hjälpa och stjälpa ett barn är för mig ett naturligt sätt att se på barns lärande. Försöker jag lära mig någonting på fel sätt fungerar det ju inte, så enkelt är det. Om jag lär mig bäst genom att lyssna och samtidigt måla spelar det ju ingen roll vem som pratar, det handlar ju om vilken metod jag använder för att få kunskapen att stanna kvar.

 

Det är inte hela världen om du skulle göra fel. Barn är inte robotar som går sönder på grund av minsta lilla misstag. Men det viktiga är att våga stå för att det kanske inte blev som det var tänkt och ha modet att prova igen, med en annan strategi. Det kan nästan omöjligt bli rätt på en gång om du inte har erfarenheten eller kunskapen av att ha provat förut.

~**~**~