Det kanske är dags för ett litet tecken på liv.
Så, var ska vi börja? Sista helgen i mars, precis när senaste inlägget var skrivet åkte vi till Branäs. En såndär ungdomssemester kanske vi kan säga. Camilla och Christian, Emely och Robert och så BE och jag. Tre par i samma ålder, typ. Den helgen blev långt ifrån som planerad. Tidigare hemfärd med en bil som riskerade att koka på vägen och en sambo som fick hoppa ur saaben och in i ambulans. Nedrans baciller. Lunginflamation it was. Den jobbiga versionen uppenbarligen. Några dagar på sjukan och sen blev vi fit for fight igen. Branäsbilder kanske bjuds vad det lider.
Påsk passerade och som en tradition på förskolorna här i stan ska barnen ut på gemensam påskparad från KT till torget. Som den trogna förskollärare jag blivit råkade jag också förvandlas dagen till ära. Jag menar, vad gör man inte för barnen? Det ska tilläggas att det ändå är en påskkärring-light ni ser där. Hade jag velat kunde jag nog spökat ut mig och skrämt slag på varenda unge. Det hade dock varit lite onödigt kanske ;) Men, jag fick i alla fall springa runt som påskkärring. Att jag sen hade barnen med mig och kunde skylla på är bara ett plus i kanten!
Vad har hänt annars då? Inte så speciellt mycket. Vi har firat någon enstaka födelsedag och suttit åtskilliga timmar i solen. Den solbrännan är dock försvunnen nu på grund av moln. Dumma. Men bara vetskapen om att det faktiskt hände något får mig glad. Att jag sen jobbar mestadelen av dagen utomhus den här årstidengör inte saken värre. För så är det. Jag jobbar och njuter för fulla drag av alla underbara barn. De får mig att le och jag hoppas att jag kan få till något betydelsefullt i deras vardag. Jag har helt enkelt världens bästa jobb!
I och med jobb börjar det diskuteras semester och ledighet på ett annat sätt än tidigare. All personal blev som galen när det visade sig att inte alla fick vara lediga 30 april. Jag tog ledigt idag istället ;) Jag ignorerade allt och klev upp och jobbade. Kvällen spenderades i Bjurbäcken med ovanstående par. Killarna skötte grillen och vi andra drack vin. Även om Robert inte syns var han där. Lovar. Camilla vann en piltavla med bollar och alla var nöjda och glada. En helt perfekt kväll med en bra efterföljande morgon.
Det är så det ska vara!
Dagen därpå rullade vi iväg på motorcykel för första gången. Premiär för mig men inte för BE. Eller jo, på sätt och vis. Han har ju aldrig kört med mig på. Men så gjorde vi. Rullade upp till Storfors en gång till och sysselsatte oss med kubbspelande i solen. Mysigt. Kanske inte de mest ultimata kläderna, men det var vad som fanns och det fungerade ju. Jackan blev för stor på fel ställe och byxorna åkte upp men annars så. Jag frös ju inte ;)
Efterföljande veckor har bestått av arbete och sömn. Dock är jag inte sådär hysteriskt trött jag var för några veckor sedan. Tack och lov. Vädret gör sitt. Utan tvekan.
Men nu till den roligaste nyheten på länge. Vi har beslutat oss för att låta el saabo gå till de sälla jaktmarkerna. Skroten. Istället har vi införskaffat en aningens nyare och frächare bil. En BWM. Vi får hoppas den här blir oss trogen minst lika länge som den gröna faran och gärna lite till. Så, nyblivna BWM ägare. Nu kan sommaren börja på riktigt!
Så, ifall det dröjer minst lika länge till innan nästa uppdatering kommer så vet ni att det inte är helt omöjligt. Nu ska vi nämligen bekanta oss med vår nya fyrhjulta kompis, ha födelsedagskalas, umgås med vänner, jobba, sola och helt enkelt bara njuta av tillvaron!
Kvällens budskap är och förblir att livet ibland är fruktansvärt orättvist!
.
Run Joey Run
I brist på sol försöker vi muta fram den. Utan lyckat resultat.
Torsdagens höjdpunkt.
!
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kau:diva-11743
Nu förstår jag vad det betyder att hålla någon i ett järngrepp.
Jobbet rullar på. Vissa dagar bättre än andra. Igår var en sån där elak dag när ingenting gick som planerat. Lättirriterad och väldigt spralliga och busiga barn. Jag får ju inte säga jävliga barn, så jag säger det andra istället. Klockan fyra tog jag helg!
Idag åker vi till Branäs i ett par dagar och hoppas på en riktigt bra helg. Både vädermässigt och sjukdomsmässigt. För ja, sjukstugan är bestående. Någon har beslutat sig för att inte släppa oss ur siktet. Febern är på och halsen är.. ja, slemmig. Men vi ska pyssla och dona bort alla baciller. I alla fall göra så gott vi kan.
Såvida jag håller mig på banan och inte lyckas övertala alla att jag får slippa är det skidor som gäller. Giho. Allt är packat och inhandlat och nu återstår det sista plockandet innan vi drar oss mot Kristinehamn för upphämtning av C. och vidare mot Arvika för upphämtning av den andra C.
Ikväll är hela BECCERÅ samlade för en trevlig helg! ;)
Jag vet inte vad det är men det kanske kan vara kärlek?
7år!
*
4½ år!
Jag tror minsann att min lilla lördagsfilosof har vaknat såhär i duggregnet.
En arbetsvecka är avklarad och elva återstår. Som jag vet alltså. Men det känns så tråkigt att räkna ner redan nu så det låter jag bli. Det är många arbetsveckor kvar! Och jag kan inte göra annat än att njuta av veckorna då vareviga dag är fylld av små, större och stora barn som bjuder på varje minut av sin vakna tid. Det är inte på något sätt ett oproblematiskt arbete men de glädjeämnen som sprider sig tar överhanden. Ett leende, en blick en liten barnhand. Barn är besvärliga och barn är bråkiga och högljudda men de är precis lika små och oskyldiga. De söker trygghet och vill utforska världen, ibland med en vuxen vid sin sida och ibland på egen hand. Barn är beroende av oss vuxna och det värsta du kan göra är att kansta bort det. Barn är bara barn en gång i livet.
Jag älskar mitt jobb och har aldrig tvivlat en sekund på att det skulle vara fel. Jag vill arbeta med barn en lång tid framöver. Hur detta arbete ska ske är inte fast beslutet men barnen ska alltid få stå i fokus. Jag har aldrig varit så trött om kvällarna som när jag tillbringar dagen på förskolan. Jag har nog aldrig varit så smutsig av damm och matrester och jag har nog aldrig varit så lycklig som när barnen visar att de behöver mig och litar på mig. Livet består i av att ge och ta. Ibland får man ge mer än man får men det kommer alltid att slå tillbaka.
Lärare är världens viktigaste yrke, utan tevekan. Ägna en tanke åt dig själv, vem vore du idag om du inte fått gå i skolan och lära dig hur livet fungerar? Visst kan man lära sig läsa, räkna och socialt bete sig korrekt på egen hand, men fasen så mycket längre tid och svårare det borde vara. Jag blir ärligt arg på dem som menar att på dagis där leker man bara hela dagarna. På FÖRSKOLAN har vi roligt och leker massor, ja. Men hur ska barnen lära sig turtagning, dela med sig och miljontals fler sociala regler? Jo, vi leker och provar på och anpassar oss efter varandra. Att diciplinera en grupp tvååringar till att sitta still och inte våga något annat, ja det kanske pågår i Kina eller någon annanstans. Men har någon hört talas om Barnkonventionen?
Någon klok människa sa någon gång att vi ärver inte jorden av våra föräldrar utan lånar den av våra barn. Jag hade inte kunnat säga det bättre själv. Barnen är vår framtid!
Som om det inte vore en anledning nog.
X: Vad heter din kille?
Y: Bengan
X: Vad heter din mamma?
Y: Ingrid
X: Vad heter din pappa?
Y: Erik
X: Vad heter dina barn då?
Y: Jag har inga barn.
X: Va! Har du inga barn?
Y: Nej, jag har ju er, räcker inte det?
X: Nej, du är ju inte min mamma?
Y: Nej, det är sant. Jag skojar bara lite.
X: Men jag vill att du ska vara min mamma.
Y: Jasså, varför då?
X: Du är så fin.
Y: Jasså, ska jag vara din mamma för att jag är fin?
X: Ja! (barnet lämnar rummet)
Den dagen jag ser ut som en slimmad korv och inte en korvstoppning.
Jag råkar inte riktigt ha tid med detta längre. Egentligen inte tid för någonting alls.
Ännu en vecka till ända. Den sista där borta på min förskola. Jag hade gärna stannat lite till, men det går inte alltid som man planerat. Även om det ibland blivit långa dagar och framförallt sena kvällar. Ja, inte sena i vaket format men väl sena innan jag kommit hem. I min värld är halv sju sent! Det blir inte många vakna timmar innan jag slocknar helt död vid nio(!)draget varje dag. Tant?! Ovan, skulle jag kalla det.
På måndag får jag inte kliva tillbaka till mina små söta barn. De där jag precis börjar lära känna. Snyft. Nej på måndag ska jag iväg och besöka nya barn, nya avdelningar och ny personal. För jo minsann, på måndag börjar jag nytt jobb. Anställd tillsvidare och på full tid. Hurra mig. Det bästa i det hela är nog ändå lite grann att de bad mig ta det istället för tvärtom. Jag har inte ens lagt ner mig på att få det.
Tänkte mest en tanke på att upplysa min enda läsare D. om att jag lever och ursäkta frånvaron. Jag jobbar, sover och virkar tio maskor innan jag börjar om igen. Livet på en pinne. Det vore inte helt fel med kortare arbetsdagar! Och då har jag ändå inte varit i närheten av 100%. Till veckan får jag nog dra in på någonting. Från och med måndag får jag leva på att sova, jobba och virka helt enkelt!
Jag kom precis in genom dörren och får inte lämna på flera timmar. Fler än beräknat.
Måndag morgon igen. En ganska så bra sådan faktiskt. Solen skiner och jag var vaken innan klockan ringde. Inte ens de tråkiga hantverkarna i källaren förvärrade någonting. Sura killar! Jo, det kanske är jobbigt med måndag även för dem? Hur som haver, jag börjar jobba klockan nio men har varit på plats sedan åtta. Varför? Mjo, fick skjuts. Och precis som jag kom in här på förskolan fick jag dryga två timmar till att slå ihjäl. Så kan det gå. Men, sluta halv två eller kvart över fyra.. skillnad? Jag har ju ändå ingenting planerat. Förutom tvättid, men den klarar sig nog utan mig ;)
Medan alla tokiga åker Vasaloppet bakar jag kakor.
Är det nu jag ska inse att jag är vuxen och att jag bör kliva igen?
Jag tyckte det var stort att börja högstadiet. Få lämnna mellanstadiet och allt vad det innebär och äntligen få blandas med alla stora elever i korridorerna. De där som alltid gick med väskan på halvsvaj, alltid fick ha skor på sig hela dagarna och de som alltid vandrade mellan klassrummen. När du väl börjat högstadiet var det inte så märkvärdigt. Bara väldigt mycket mer att göra, fast mer på ett helt annat sätt.
Högstadiet var väl ingenting efter en tid. Gymnasiet däremot, det var stort. Eller? Ja, en stund. Studenten var märkvärdig och att komma in på universitetet slog allting. Det är först idag, alldeles nyss det slog mig. Vad händer nu då? Fick för mig att logga in på vår sida från skolan, bara för att kolla läget, sådär som man alltid gör ett par gånger i veckan. Det var så länge sedan sist. Men där fanns ingenting att se. Nej just ja, jag behöver ju inte beblanda mig mer med den sidan, de uppgifterna eller lärarna. Jag är klar. Examensbeviset ligger på hyllan och jag kan helt enkelt sluta bry mig om allt som har med kau att göra. Verkar dock som en sista liten grej är inplanerad i aulan i slutet på mars. Men det är frivilligt och dessutom helt i andra änden av ansträngande.
Så ja, nu ska jag väl kliva ytterligare ett steg då eller? Vad händer när man slutat universitetet? När man har en yrkestitel? Det kanske är dags att börja jobba på riktigt? Och vi får väl se hur snabbt det går med den saken ;)
30årsfest och bakfylla kanske är sådant som passar ihop? Det ena mer trevligt än det andra.
Kortfattat så var det en jättetrevlig kväll i lördags med god mat, gott vin och jättetrevligt sällskap. Det bådar gott inför Branäs! En helt förträfflig dag minsann. När vi stolpade hem vid fem-draget var jag trött och när jag slog upp de blå runt tolvdraget i söndags var jag ännu tröttare. Lite piller, lite vatten och en försäkring senare mådde jag fortfarande illa. Klockan eftermiddag gick jag ändå upp. Uf. Allt har en baksida.
Idag har vi jobbat. Imorgon blir det extrapass och på onsdag ännu mera extrapass. Pengar!! Det går bra nu. Men eftersom jag är hemma tidigt idag är det bäst jag satsar på att göra någon nytta.
Idag har vi jobbat. Imorgon blir det extrapass och på onsdag ännu mera extrapass. Pengar!! Det går bra nu. Men eftersom jag är hemma tidigt idag är det bäst jag satsar på att göra någon nytta.
