What to do?
Det här var lång ifrån vad som var tänkt. Ingen ville väl att de skulle bli såhär. Jag borde komma med en lång ursäkt kanske, en lång förklaring på varför saker blev som de blev. Jag borde kanske vara tacksam att någon annan tog tag i det. Lättad över att tystaden faktiskt bröts? Men jag vet inte vad jag ska tänka, vad jag ska säga eller vad jag ska känna. Allting kom nästan lite oväntat. Hur tänkte du? Vem har gjort fel? Vem får vara ledsen, arg och besviken på vem? Vems känslor väger tyngst?
Enligt min åsikt har vi alla lika stor del i det inträffade, lika stor skyldighet att räta ut problemet. Problemet som för min del inte alls var stort alls från början, inte alls ett problem. Men nu börjar det byggas på för varje dag som går. Jag kan fortfarande inte förstå varför? Vad är det som har gått snett? Vem har trampat på vem? Vem har trampat bredvid? Vem har lämnat ledet? Vad orsakade allt? Ena dagen lyser solen och allt är okej, nästa dag tornar mörka moln upp sig i horrisonten.
Mycket har hänt, mycket vi inte kan styra över, mycket vi inte kan påverka. Det finns dagar då saker hade kunnat hunnits med, dagar som kunde avvarats till annat. Dagar välbehövliga för att kunna andas ut och reflektera över världens mysterium. Som sagt, mycket går inte att göra något åt och om situationen kräver stor uppoffring av något anser jag att annat helt enkelt får blir lidande. Jag har många gånger varit usel på att finnas där som medmänniska, som vän, som person. Det är fölåtet. Det krävdes inte många ord och uttryck innan vi tillsammans ordnade upp situationen. Det gjordes ingen stor sak av det, den gången. Pratade ut, erkände bristerna och förlät.
Likaså hade jag önskat att detta kunde ha klarats upp snabbt om saker varit annorlunda. Känslan är inte densamma, viljan desto större. Jag vill inget hellre att det ska lösas upp och saker bli som förut. Det sista jag vill är att göra folk besvikna eller ledsna. Jag vill inte vara anledningen till att någon mår dåligt. Jag vill gärna lösa det, men förutsättningarna känns inte som de mest ultimata.
Respeklöst, anklagande och oförstående.. jag är ledsen, men jag förstår inte alls..
Enligt min åsikt har vi alla lika stor del i det inträffade, lika stor skyldighet att räta ut problemet. Problemet som för min del inte alls var stort alls från början, inte alls ett problem. Men nu börjar det byggas på för varje dag som går. Jag kan fortfarande inte förstå varför? Vad är det som har gått snett? Vem har trampat på vem? Vem har trampat bredvid? Vem har lämnat ledet? Vad orsakade allt? Ena dagen lyser solen och allt är okej, nästa dag tornar mörka moln upp sig i horrisonten.
Mycket har hänt, mycket vi inte kan styra över, mycket vi inte kan påverka. Det finns dagar då saker hade kunnat hunnits med, dagar som kunde avvarats till annat. Dagar välbehövliga för att kunna andas ut och reflektera över världens mysterium. Som sagt, mycket går inte att göra något åt och om situationen kräver stor uppoffring av något anser jag att annat helt enkelt får blir lidande. Jag har många gånger varit usel på att finnas där som medmänniska, som vän, som person. Det är fölåtet. Det krävdes inte många ord och uttryck innan vi tillsammans ordnade upp situationen. Det gjordes ingen stor sak av det, den gången. Pratade ut, erkände bristerna och förlät.
Likaså hade jag önskat att detta kunde ha klarats upp snabbt om saker varit annorlunda. Känslan är inte densamma, viljan desto större. Jag vill inget hellre att det ska lösas upp och saker bli som förut. Det sista jag vill är att göra folk besvikna eller ledsna. Jag vill inte vara anledningen till att någon mår dåligt. Jag vill gärna lösa det, men förutsättningarna känns inte som de mest ultimata.
Respeklöst, anklagande och oförstående.. jag är ledsen, men jag förstår inte alls..
???