Åsa K

Vem bestämmer hur livet ska se ut och hur det ska bli?

Vissa människors öde, eller liv eller ja, tillvaro rent generellt känns ganska sorlig. Hur man ser hur personen i fråna sakta går från att vara en allert och aktiv person till att bli stillasittande i en rullstol och knappt veta var han eller hon befinner sig. Att bestämt hävda att "mamma står i köket", eller att "min man/hustru är försvunnen" när han eller hon i själva verket varit död sedan många år tillbaka.

Vad maktlös man måste känna sig som anhörig och personal i ett sånt läge. Vad gör man när en person som snart är 90 år bestämt hävdar att hans eller hennes mamma finns i rummet bredvid och att de måste gå dit.

Är det meningen att den mest aktiva människan ska bli sittande som ett kolli på ett vårdhem och se på hur dagarna sakta rullar förbi? Få hjälp att komma ur sängen, uppsöka toaletten, bli påklädd, få mediciner under bevakning, bli matad vid lunchen, få studera hur omgivningen rör sig utanför boendets fönster för att sen inse att dagen är slut, bli stoppad i säng och invänta samma procedurer dagen därpå. Livet och tillvaron ser så sorlig ut för dem som själva inte styr över sina val och aktivt handlar därefter.

- - -

Idag åkte vi ut och agerade hemtjänst, jag och två personal till. Att besöka hemmen var en helt annan sak, det blev mer personligt och det gav en helt annan bild av de boende i huset eller lägenheten. Vissa mer ordningsamma, vissa mer prydliga och en del verkade må hur bra som helst. Det finns verkligen inte två personer som är lika varandra. Alla är helt olika individer med olika sätt att se tillvaron på och olika sätt att leva efter.

En sak är ändå säker, hur deras liv och tillvaro slutar vet vi, men frågan är på vilket sätt?!