Åsa K

Det lackar mot jul. Idag är det fredag. Nästa fredag är det på god väg att bli nytt år. Däremellan ska vi vänta in den rödklädde mannen. Och dessförinnan kommer ett litet sammandrag av mitt "händelserika" år. Ännu ett år vi stoppar ner i historiepåsen. "Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter" a lá Jonas Gardell. Älskade Jonas!! Det är årets höjdpunkt vad gäller böcker. Och film! Jag torkar alltid tårar utan handskar. Tänk om alla vore som du och tänkte som du. Om du missat, struntat i eller inte hunnit. Ta dig lite tid och läs "Torka aldrig tårar utan handskar" eller se avsnitten. Do it! Våga. Du blir knappast besviken. Om du är mänsklig vill säga.

 

 

Det har gått åtta år sedan bekännandet. Jag blev tvingad att vara ärlig. Dagen du och jag blev vi. Tack för det! Min bästa vän, han som känner mig ut och in, han som nästan läser mig som en bok. Tack! Tack för allting. Ibland är jag arg på dig. Ibland är jag ledsen för något du inte gjort. Ibland vill jag inte prata med dig. Tack för att du är som du är. Att du står ut med mig. 

 

 

Tänk, det blev inga utlandsresor i år heller och lär inte bli några på ett tag framöver. Men det återkommer vi till. Däremot satsade vi på att hålla oss inom tavelramen Sverige. En tur tilll skidbackarna i Sälen i våras och till polkagrisarna i augusti. För övrigt nöjer jag mig enkelt med att stanna på hemmaplan. För tänk att samma sol som skiner på skyskraporna på Manhattan, på oprahuset i Sydney och på pyramiderna i Egypten skiner på balkongen hemma på min gatan i stan också. Eventuellt är det lite skillnad på termometern, men det är en världslig detalj. Men varför blir det inga nästa år heller nu då? Jo ni förstår att...

 

 

Vägen dit är lång och långt ifrån rak och enkel. Det ska ordnas hit och ordnas dit. Frågor ställs och besök bokas. Viljor vill mer än vad som blir ekonomiskt möjligt. Vi sitter inte i sjön och krisen är långt bort. Men vi behöver bo större och ha tillgång till flera dörrar. Planen är att under nästa år, så snart det blir möjligt köpa hus. Att det blir just Karlskoga faller sig naturligt. Vi har båda jobb och jag personligen har inga som helst planer på att ge mig av till annan ort. Det känns stort och spännande men samtidigt aningens läskigt. Vi behöver ta ett steg och nivån "hus" känns mer rätt än nivån "barn". Det blev ännu mer kännbart när vi hjälpt bror R i hans nya lya. Inflytt. Bärhjälp. Puts och fix. Kabeldragning och packhjälp. "Var finns min gröna slev...?" "I lådan med röda tecken i vänster hörn". Jag är kung på att flytta. Och framförallt att packa och veta hur jag gjort eller tänkt. 

 

 

Det går inte att säga annat än att sommaren var helt perfekt. Helt underbar. Toppvärme och brist på regn. För soldyrkare och gräsklippshatare var den superb. Jag är varken eller men reagerade själv när jobbet började i augusti att jag kände mig både pigg och nyfiken på ett sätt jag inte känner igen. Kanske beror på nytt jobb. Nytt fast jobb. "Tio minuter, en kvart..." från min dörr till deras dörr. Nedförsbacke dit och uppför hem. Minus 48 trappsteg upp. Har jag nämnt att jag trivs som en fisk? I vatten alltså. Det känns så enkelt allting. Trots att jag är helt medvetslös vissa dagar när jag passerat de där 48 trappstegen. För tro aldig någonsin att ett jobb på en förskola är enkelt och "bara att leka". Vågar du påstå det har du precis tvingat dig själv till att komma och hälsa på. Helst en tisdag, onsdag eller torsdag. Anser du fortfarande samma sak efter ditt besök kan du utbilda dig eller nåt.

 

 

Ibland vill jag bara stå och blunda och hålla för öronen. Jag ser ingenting, hör ingenting och säger ingenting. Andra stunder vill jag stå på en stol och skrika rakt ut. Lyssna! Sluta! Ge fan! Proffessionell heter det visst. Chefens krav på oss. Ja visst, höll på att glömma. Bemöta alla med respekt, hantera situationer på ett ordentligt sätt samt vara proffessionell. Yes Sir. Får jag mer betalt om jag är extra smörig? Istället får vi mer att göra. Livet är orättvist. Detta gäller livet i största allmänhet ibland. Att saker är orättvist. Även om det blir lika. Utifrån just mina förutsättningar behöver jag si och så. Men en elefant behöver något annat. Hösten har varit lite upp och ned, bak och fram, ut och in. Jag vet inte hur den berömda väggen känns men en sväng kändes det som allt åt upp mig inifrån. Nu är jag inte ihålig längre, men väl medveten om vad jag skulle gjort och hunnit med men inte gjort.

 

 

Jag tror det. Saker sker inte av en slump. Allting har en mening. Kanske just därför fick jag sällskap av den fula lilla äckliga fästingen i höstas. Det var helt enkelt dags att vila och ta det lugnt en stund. Att den sen gjorde att jag fick hjärnhinneinflamation var att ta i en smula tycker jag. Att den lilla figuren fick stora mig på platt fall. Tänk. Ibland är världen upp och ner. Jag fick något fruktansvärt ovanligt. Jag känner mig nästan stolt. Eller inte. Att skaffa sig borrelia i nervsystemet är ingenting jag direkt rekomenderar. Det slutar aldrig. Jag funderar fortfarande på hur jag kunde gå runt sju veckor utan vetskap till att bli riktigt dålig på några timmar. Tack och lov vände allting på ett dygn och jag blev mig själv igen. Tänk vad lite piller, dropp och omvårdnad kan göra med en människa. Hur fint vore det inte om jag kunde bli symptomfri lika snabbt. Sex veckors sjukskrivning och tillbaka till jobbet.

 

 

 

Vem sa att det ska vara problemfritt och enkelt att leva. Ibland önskar jag att jag vore 5 år igen. Problemen handlade om att saker var borttappade, ingenting att göra eller misshandlade tår som alltid slogs i trösklar och stolsben. Jag ser på mina barn på jobbet och avundas dem. De frågar, undrar och försöker förstå. De lyssnar och tar in, försöker förstå omvärlden som inom en snar framtid ska bli deras. "Vad betyder det? Hur vet man sånt?" Jag är avundsjuk. Ett barn såg en dag en alkoholist som precis knäppt byxorna efter ett besök mot kyrkomuren. "Fröken, jag såg en som knäppte byxorna. Undrar vad han har gjort?" Vad ska jag säga. Jag vill bespara dem så länge det går. Mot allt hemskt och dumt som existerar. Jag vill att de ska fortsätta vara små 

oskyldiga barn. Inte ha vuxna tankar i förtid. Jag önskar jag inte visste allt jag vet idag. Jag svarade henne med "ja, jag såg". Hon var nöjd. Sen pratade vi i nte mer om det. En dag måste de få veta, få veta på en rimlig nivå. Barn förstår och vet mer än vad vi ibland kanske vill att de ska förstå. De är nyfikna och tacksamma att stoppa fulla med kunskap. Det är snarare så att jag har svårt att dela med mig av min kunskap. En dag måste de få veta om elakheter som pågår runt i världen. Men det kan nog vänta en dag till.

 

 

Som en liten avrundning på mitt år återstår nu bara att skicka iväg min önskelista inför kommande år. Var jag ska skicka den är en smula oklart.Om den ansvarige på området skulle läsa, önskar jag mig följande.

 

 

 

Som den relativt nyblivna 24åringen jag är återstår nu en sak. Att önska er en otroligt god jul och ett gott nytt år med mängder av kärlek och värme. Även om det låter som en klycha är det vad jul går ut på i min värld. Någon att dela tiden med på ett kärleksfullt sätt.