Det kanske inte är så konstigt.
Kategori: Övrigt
På något sätt talar alltid kroppen om hur den mår. Mår den bra kanske saker går enklare att prestera. Mår den mindre bra visar det sig på annat sätt. Det är omständigheterna som gör det. Jag mår bra. Men det är någonting där bakom som har en tendens att visa sig ibland. Det kan bli lite för mycket saker på en gång. För mycket nya saker. Jag tycker om utmaningar. Jag tycker om människor. Annars hade jag nog inte tyckt om mitt jobb! Nu är jag inne i en period där jag inte orkar med så mycket mer än det jag absolut måste. Jag jobbar. Jag sover. Jag tar mig igenom det levande.
Det är stora omställningar. Jag har precis börjat på ett nytt arbete. Med supertrevliga människor runt mig hela dagen men jag är av den typen att jag ska helst kunna saker redan innan. Jag vill vara duktig och lösa problemen redan innan de uppkommit. Det fungerar inte alltid. Gissa om jag får jobba med mig själv. Varje dag. Under veckan ska en ny liten stjärna skolas in och även det är ett pressat moment även om det inte på något sätt är svårt. Trots det kräver det viss koncentration. Det trillar in barn på jobbet som jag aldrig träffat. Det ska hälsas på föräldrar, läras namn, förstå relationer kring vem som ska hem med vem och vem som heter vad och vem som får och inte får äta vissa saker.
Jag behöver en liten paus. Jag måste få ladda batterierna och umgås med människor jag mår bra av. Hitta mig själv en aning. Veta vad jag vill och var jag står. Glömma allt annat för en stund och bara få vara jag. Inte fröken och inte den där man ber bre mackorna. Inte den där som hämtar plåster eller torkar bajs. Men sanningen och säga är ju den att jag älskar mitt jobb. Också. Det jag vill komma till är mer att alla borde få rätt till sin lilla paus ibland. Hur social och utåtriktad du är så tror jag man mår bra av att få landa och fundera en aning. Hur blev det så? Hur hände det? Varför gjorde jag? Inte grubbla. Bara sortera tankarna.
