Diagnosbarn

Jag måste vara en ganska tråkig bloggare. Jag menar, jag har inte extrema åsikter i någon fråga och jag hänger inte ut någon B-kändis äventyr. Jag slänger inte upp nakenbilder och jag publicerar inte en massa bilder på mina ungar. Jag har ju inte ens några. På tal om ungar skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om diagnoser. Men nej, varför skulle jag? Ville jag kunde skriva om diagnosbarn och problemungar. Ungar med svårigheter i diverse kategorier. Men nej, så länge jag inte har problemen inpå livet i form av egna barn har jag varken anledning eller rätt att hänga ut något.

Nästan alla stöter på barn under dagen, oavsett plats. Det kan vara i kassakön på Maxi. I lekparken på promenaden. På vårdcentralen. Hos tandläkaren. På skolan. På förskolan. Hemma med dina egna. You name it. Överallt finns det barn. Barn är olika. Barn har olika svårigheter och problem. Olika erfarenheter och egenskaper. Så är det.

Vi läser specialpedagogik och jag borde fundera ut en massa klyftiga frågor och funderingar inför handledarmöten och specialpedagogen, men det är tomt. Hela specialpedagogiken är jätteintressant och viktigt på alla sätt, men det är så nytt. Jag har aldrig tänkt såhär förut och nu ska det funderas ut frågor. Jag är mest tacksam för alla tänkbara vinklingar och syner på allt vad som kan kopplas samman med specialpedagogik.