Jag kom att tänka på en sak...
Någon sa under OS-sändningen något i stil med att "måtte hon inte få negativa tankar... då blir de jobbigt" typ. Inte ordagrant, men betydelsen är den samma. I mitt föregående inlägg (bortsett från det med kiwin) så är det bara negativt och negativt. Det slog mig att jag egentligen är ganska bra.
VFU i Storfors, egentligen, vad spelar det för roll? Tänker jag ett snäpp till betyder VFU att jag faktiskt pluggar till något. I det här fallet något betydelsefullt. En utbildning som förhoppningsvis leder till ett fint jobb framöver. (Om inte har jag en reservplan)
Jag är 20 (21 i år) år och inom ett par år kommer jag vara en färdigutbildad förskollelärare. Hur många 20/21 åringar från Storfors har en utbildning då? Eller hur många har ens valt att börja en? Inte bara Storfors för den delen, allmänt överallt. Hur många födda i slutet på 80-talet och början på 90-talet är beredda att kliva direkt på gymnasiet, direkt på universitet för att ge sig själva ett yrke? Rätta mig om jag har fel, men jag tror många försöker satsa på arbete direkt och skaffa pengar, se sig om, festa och ha kul. I alla fall har jag fått uppfattningen om det. Kanske har det ändrats nu efter allt med finanskris och skit.
En sak till. Hur många bor kvar i byn? Nu säger jag inte att det är något fel med det. Men jag vill bara visa på att jag tagit ett kliv. Jag har flyttat härifrån, valt att se något annat och faktiskt haft möjligheten till det. Det känns förbannat skönt att säga att jag flyttat hemifrån och bor med min pojkvän. Min sambo. Mitt allt.
Där har vi en aspekt till att fundera kring. Pojkvänn ja. Flickvänn med för den delen. Inte så udda om man är 20 kanske. Inte så udda att bo tillsammans heller kanske. Men i mitt fall råkar den här pojkvännen ha fått hänga med i snart fem år. Vi var 15, för fem år sedan. FEMTON. På väg till sexton. Det känns, så här i efterhand ganska fränt.
Tänk, allt detta för att ge mig en positiv nyans av att vara i Storfors. Inte illa va? Allt går bara man vill.
Körkort är också en sån där grej jag alltid kommer vara stolt över. Att klara både teorin och uppkörningen på första försöker tänker jag minsann vara stolt över. Trots sjuk nervositet och förväntningar från andra så fixade jag det. Det är snart två år sedan. Att sen läsa om folk som kör för fort eller på annat sätt blir tagna av farbror blå får mig att le lite. Förlåt, det är fullt. Men jag kan inte låta bli. Moraltanten är framme igen. Men regler finns där, följ dem. Jag åker inte alltid femtio på en femtioväg eller följer andra regler, men överskrid inte mer än nödvändigt ^^ Aja, den där meningen kan ni väl läsa mellan raderna på? Jag sköter mig i alla fall.
Jag tror jag har övervägt de negativa tankarna ikväll i alla fall. Vem vet, det kanske kommer världens utlägg imorgon också. Här ska allt göras för att inte misströsta. Snart är det helg igen och då väntar kanske ett besök i den stora staden.