Det här känns... udda.

Sitter i Storfors. I det fina gamla tonnårsrummet. Blä! Do not like. Det började på ett dåligt sätt. Ett argt telefonsamtal och en kvarglömd väska. Det är verkligen inte meningen att jag ska vara här. Misstanken är stor. Jag har verkligen ingen lust. Fem veckor känns som en evigt lång... evighet. Mina böcker (sysselsättning ikväll) är kvar i Karlstad. Min Grey's box kommer tidigast imorgon och broderiet är ingen ide att jag börjar med nu. Då kommer jag aldrig kunna sluta. Illa. Kameran ligger i väskan så den är inte heller här.

Dessutom ringde AS och undrade om ja ville passa barn på onsdag. JAG ÄR JU INTE HEMMA! :( Fy bubblan. Som en extra liten bonus på det hela är det varmt som aset här. Vakna i sjön imorgon? Ja.. oddsen pekar på det.

Jo, jag hittar bara nackdelar. Så är det. Tänk, första VFU-perioden tyckte jag det var skoj att komma hem en stund. Det var hösten -08 och jag hade precis flyttat hemifrån. Då kändes det okej med två veckor "hemma-vistelse". I höstas när det var tre veckor, kändes de sisådär. Då hade jag en 20årsfest att se fram emot när VFUn var slut. Nu, idag med fem veckor framför mig känns det inte alls bra. Det känns förhållandevis okej med tanke på att helt enkelt får gilla läget. Mentalt har jag varit förberedd ganska länge nu, så ja, det är okej. Men långt ifrån bra. Det känns så fel att vara här när mitt hem och hjärta befinner sig i Karlstad.

Mamma betalade busskort, så E18 och 500bussen lär få sig ett antal besök.