Nära-döden-upplevelse !

Som de allra flesta känner till vid det här laget är måndagar min tvättdag. Eller ja, numer v-å-r-a-n tvättdag. Saken är den att vi har tvättat mänder av saker idag vilket betyder mängder av antal maskiner.

Den sista maskinen stoppades i runt nio och jag mer eller mindre krävde BE's mjukisbyxor/aikidobyxor/slapparbyxor - you name it. Jag bad han helt enkelt ta av dom så jag fick stoppa dem i maskinen.

Sagt och gjort. Jag tog dem och in med dem i maskinen. Dryga 75 minuter senare kom telefonen på tal, ang. ett sms som skickats till honom. Men var fanns telefonen??

Sista kända platsen för den där prylen var i byxorna. Ja, byxorna jag en stund tidigare hade stoppat i tvättmaskinen!! Illa. Mitt liv spelades upp i revy, eller ja, kanske telefonens liv. Allt ifrån "Tål den vatten...", "Men vad händer nu då..." och "Oj..." till "Jaaaahaaa, men nu får han ju köpa en ny.. som han ville.."

Det var dags att hänga upp tvätten, rent tidsmässigt så jag klev ner för att gå mitt öde till mötes. Jag intalade mig själv att jag skulle hitta en telefon sprakandes i tvätten bland alla strumpor och tröjor. Ett djupt andetag och ut med de där byxorna. Ingen telefon i fickorna där. Ingen telefon i maskinen och ingen telefon i tvättkorgen. VAR är telefonen?? Klok som jag var tog jag med bilnyckeln och någon sa mig att leta där. Och ja... som en räddande radiovåg.. där låg en platt pryl. Nedrans telefon, legat i bilen hela tiden och inget sagt. Fyy!