Tisdag den 22 december 2009

Har fått tips om Idol-Calles skiva på spotify. Han var inte min favorit, men han är bra. Hans tolkning av "here I go again" är riktigt skön. Jag vet inte hur, men av någon anledning kom jag att tänka på när jag gick i högstadiet. Läskigt de där med flashbacks. Har hittat några gamla klassisar på facebook och det fick mig att le en smula. Det var allt en bra tid trots allt. Vi gjorde för mycket dumt. Inte dumt dumt, men dumt. Ja.. ni förstår säkert inte ändå. Det var tre jobbiga år, men vi hade riktigt skoj!

Vi skvallrade om allt. Pratade skit om varann. Undersökte och funderade. Blev förbannade på "det tredje hjulet" och gick runt varandra som åskmoln. Vi delade glädjen kring betyg och andra framgångar. Erfarenheter och upplevelser delades och vi gillade läget. Mestadels.

Förut.. när jag kickade runt på gamla bilder fick jag en sån där jobbig flashback. Det var inte bra det som skedde och framför allt inte snällt. Gjort är gjort nu mer och det verkar glömt. Kanske inte förlåtet. Eller ja, det är nog inte glömt heller. Det blir nog aldrig glömt. Det var inte snällt gjort från någons sida, men idag är det försent att ändra på. Jag hoppas bara att det inte satt några djupa spår och att det går att ta det enklare idag än då. Det är trots allt många år sedan. (Räknade efter och insåg att det är mer än fyra år sedan vi slutade nian, shit!) Hur som helst, kunde jag skulle jag försöka ställa allt till rätta, men det är nog bäst att bara låta det vara och förhoppningsvis falla i någorlunda glömska. Förlåt.

Det är svårt att kategorisera gamla minnen, men högstadiet är bland de bästa skolminnena trots allt. Mängder av vänner på nära håll varje dag. Det kan jag sakna idag. Vi har alla tagit ett kliv ifrån varandra och påbörjat en egen motorväg mot olika mål. På något sätt är vi fortfarande en del av varann i mitten. (Oj.. så poetiskt var inte meningen). Men högstadiet var nog utan tvekan bäst. Därefter KAU. Det är en helt annan mentalitet bland studenterna. Alla respekteras no matter what. Det är enklare här. Givetvis pågår allt annat skitsnack och dret som på vilken skola som helst. Jag kan ju ärligt säga att jag själv skvallrat och påpekat. Men jag ljuger inte om jag påstår att jag vet om betydligt mer skit än jag är delaktig i. Jag vet inte om det beror på alla yngre (förlåt) förmågor som fortfarande lever kvar i tonårsskvallret eller om skvaller hör till skolvärlden i allmänhet.

Nu har jag nämnt både högstadiet och kau som en bra tid. Det betyder ju inte att de andra var dåligt. Lågstadiet minns jag inte så mycket från. Det kanske kommer med åldern. Ju äldre man blir ju mer från barndomen minns man ju, säger de som vet. Någonstans i bakuvudet finns ändå en minnesbild av att hela tiden vilja prestera bättre än alla andra. Lite sån är jag än idag. Har en förmåga att bli avundsjuk på andra och känna mig otillräcklig om någon annan presterat på ett högre plan. Förhoppningsvis syns det inte så väl som de känns. Jag lovar, jag försöker bli av med det! Jag minns främst matteböckerna och skrivstilen från trean. Matten gick som en dans och jag krävde nya böcker. Efter lite tjat fick jag "sjätte matteboken" och räknade med nöje på i den fram tills jag insåg att X fått boken efter. Shit! Räkna, räkna, räkna. Jag fick boken efter någon vecka innan skolavslutningen. Skivstilsboken gömde jag i målarrummet och den kom olyckligtvis fram när rummet genomgick en storstädning. Attans!

Från mellanstadiet finns inga större minnen heller, bara ett fåtal mindre. Engelskan var inte mitt favoritämne under tiden och jag kände ofta det där att jag inte kunde. Som tur är har det gett med sig under årens lopp. Jag skulle nog kalla mig själv som hyffsad nu mer. I femte klass (2000) flyttade några elever från en byskola några mil bort till oss. Emely var en av dem och det var kärlek vid första ögonkastet. Nej, skämt och sido. Det kändes lite härligt att jag faktiskt kände en av dem. Status! Från dess har vi hållit en tajt vänskap, då vi gått i samma klass fram till -08. De nationella proven känns också som en milstolpe. Matte, engelska och svenska. Det här är första gången jag riktigt kan komma ihåg att jag suttit halvt hjälplös med ett prov. Har för mig att det var svenskan som jävlades. Dikter som skulle analyseras. Jo, jo visst. Det gick bra på något vänster. På utvecklingssamtalet bet jag mig i kinden för att hålla tillbaka leendet när det visades att jag låg långt över medel på alla proven. Skönt.

Gymnasiet återstår. Emely och jag sökte samma linje, även om jag tvärvägrat gå i Kristinehamn på Brogårn'. Jag hävdade då och gör än, att det ser ut som ett badhus. Kaklade golv och... ja... badhus feeling. Hur som helst. Vi hamnade båda på samhällslinjen med inrikting på samhällskunskap. Där träffade vi på Malin och Anastacia. Vi fyra har hållit ihop under de tre åren. Det har nästan varit samma feeling som högstadiet. Vi har skvallrat, funderat och skrattat ihop. Undantaget har nog varit att vi inte haft samma lektioner och alla har inte åkt buss till skolan, och därmed har vi haft något glapp mellan oss. Men så fort vi tillbringat tid tillsammans har vi täppt ihop. Gymnasiet var bra, men långt ifrån kanon. Kraven var stora och allt var så ytligt på något sätt. Allt handlade om påklistrade ansikten och utseende. Jag tror inte det handlar om att vi var en klass med enbart (förutom någon kille som kom och gick mellan årskurserna) tjejer. Hela tiden speglade yta. Alla klasser och elever speglade yta och image. Nej, gymnasiet är skönt att det är över. Studenten var dock ett heltskönt ögonblick. Stoltheten i att stå på trappen och sjunga. Stoltheten i att vara "årets studenter" är svår att toppa. På det sättet var 2008 ett härligt år. (Inräknat med körkort också då såklart.)

- - -

Jag tror att en sak har speglat min skolgång sedan jag började förskolan (nuvarande förskoleklass) 1995. Jag har alltid varit mig själv. Jag har alltid gjort som jag tyckt i slutändan. Visst, jag har påverkats av andra och velat mig fram. Men slutresultatet har alltid varit mitt eget. Jag har valt mina egna kläder, knappt varit sminkad och är det knappt idag heller. Jag har nog trots allt varit lite udda men folk har gillat mig ändå. Det finns dem som irriterat sig också, men that's a part of life.

Det är nog ingen hemlighet att jag hade lätt att bli avundsjuk (dessutom skrev jag ju det). Jag vet inte om det lättat med åren eller om jag helt enkelt inte har något att vara avundsjuk på längre. För det var länge sen känslan dök upp nu. Jag är nog ganska nöjd med livet ändå. En annan svårdold känsla är stolthet. Det hoppas jag går att dölja. När jag gjort något beundransvärt eller något att vara stolt för vill jag höra det också! Samtidigt som jag idag kan känna att jag inte vill visa något, inte skryta. Innerst inne vet jag ju vad jag gjort bra och borde inte behöva någon bekräftelse på det.

- - -

Utelämnad? Ja.
Lämna gärna en liten kråka om det är några funderingar eller bara allmänna tankar. Jag läser allt. En vacker dag kanske en fortsättning följer på ett annat spår. Det kanske blev lite snurrigt framåt slutet men det brukar bli så när jag vägrar använda "sudden" vid annat än feöstavmingar. Ja, se där.. tänk om jag inte suddat. Då hade ni inte sett vad som stod! ;)

Allt detta började med Calles skiva, som förövrigt snurrat två gånger. Där har ni tiden det tar att skriva.. ups! Nu ska jag hoppa in i duschen och tänka över alla dumma saker vi gjorde.

Älskar er

//ÅSA